fotbolls VM

Dödsmatchen av Andy Dougan

Fotbollen kom, som till de flesta länder, till Ukraina i slutet av 1800-talet. När Hitler invaderade Kiev 1941 var sporten nästan en folkrörelse och flera spelare i Dynamo Kiev legendariska folkhjältar.Ockupationen av Ukraina var ingen lätt sak för tyskarna. Det var en utmaning eftersom det var i särklass största område som de tvingats inta. Idrottstävlingar förekom av naturliga skäl inte i början av kriget, men efter en tid kom tyskarna på att börja med fotbollsturneringar igen mellan ockupanterna och en spillra som blivit kvar av Dynamo Kiev. De ryska spelarna arbetade i ett bageri, och ägaren var eld och lågor för iden att få igång turneringar igen efter tre säsongers uppehåll. Tyskarnas tanke var att få visa sin överlägsenhet även som idrottsmän och på så vis slutligen kväsa de sturska Kievborna. Verkan blev den motsatta. Tyskarna hade visserligen en del bra spelare, särskilt i Luftwaffe, men ryssarna vann match efter match och det gav till resultat att motståndsviljan fick ny luft. Inte ens ojust spel eller partiska nazistiska domare kunde hejda ryssarnas framfart. Till slut tappade tyskarna helt ansiktet och lät förstå att Dynamo måste förlora en match annars skulle det bli repressalier. Spelarna beslöt gemensamt att de inte skulle hörsamma tyskarnas begäran och vann den sista matchen uttröttade och dåligt utrustade. Den moraliska seger som motståndaren vunnit blev för mycket för tyskarna. Spelarna häktades en efter en efter några dagar och satt i förhör och utsattes för tortyr i flera dagar. Det var svårt att hitta några anklagelsepunkter mot dem så man försökte framtvinga bekännelser om brott som aldrig begåtts. Ett sätt var också att försöka få spelarna att ange varandra vilket inte lyckades. Lagets storspelare skickades till arbetsläger under fruktansvärda förhållanden. Fyra avrättades, någon lyckades fly. En av de avrättade var målvakten Trusevitj. En av hans lagkamrater har beskrivit hans spelstil som var långt före sin tid:

"Hans stil var mycket ovanlig. På den tiden ansågs målvakten rätt flott om han kunde ta bollen med händerna, som en katt. Det var snitsigt att göra oerhört mjuka dykningar för att ta en lång boll eller eleganta hopp för att ta en hög. Men Kolja hade en helt annorlunda stil. Han brukade springa långt utanför målet och i stället för att ta bollen brukade han sparka till den. Publiken tyckte att det var mycket ovanligt många av dem tyckte rentav att det var skojigt, men Trusevitj verkade aldrig bry sig.”


Andra halvlek: elva berättelser om fotboll av Petter Karlsson
”Min hjärna är full av bråte. Hur jag förgäves försöker hålla mig till seriös fotbollsanalys, men istället hamnar i ännu en meningslös historia”. Men bråten är i alla fall underhållande. Författaren kallar det nonsenskunskap. Vilka var de? Vart tog de vägen? Vad hade de på sig? Av nyfikenhet på vad som hände en rad lysande fotbollsspelare efter glansperioden söker han upp dem och kan konstaterar att de flesta kommit ner med fötterna på jorden och lever normala familjeliv. Ett av de mest underhållande porträtten är det av Malcolm MacDonald, en superstar, skyttekung och diva i den engelska ligan. En gudabenådad spelare som gjorde dåliga affärer, blev nästan ruinerad och blev av med både fru och vänner. Han flydde till Italien och nu sitter han i en trång lägenhet och tittar ut över en parkeringsplats och har aldrig varit så lycklig! Anledningen är Rita. Hon var på väg att gå i kloster och bli nunna men gav upp den iden för hans skull. Så kan det gå. Gunnar ”Säffle” Andersson storspelare i Marseille på femtiotalet är ett porträtt av en spelare som dog 1973 och är något av en psykologisk gåta. Ingen i Sverige inte ens hans föräldrar viste hur framgångsrik han var. Han förde ett glansfullt liv som fransk medborgare med tjusig fru och med alla yttre attribut på framgång. Men han dog bokstavligt talat i rännstenen försupen och utblottad. Kommer ni ihåg sketchen Skattkammarön när Margaretha Krook spottade på tärningen och en ursinnig Lars Ekborg vrålar över spelbordet: Du är förtjust i Nisse Hult! Han finns i verkligheten. Vill ni veta vem han är så läs boken

Bland huliganerna av Bill Buford
Bill Buford bevittnar i en match i Turin ett slagsmål mellan engelska fotbollssuportrar.Han hade knappast sett en fotbollsmatch förut men blev fascinerad av det våld och de aggressioner som spelet framkallade hos vuxna välartade och annars sansade vuxna män.Detta kom att bli inledningen till närmare åtta års umgänge med engelska supportrar.Studien utvidgas till frågeställningar om massan kontra individen även i krigssammanhangoch dylikt. När han läser litteratur i ämnet finner han en tendens att förklara våld utanför och bortom den enskilda individen. Det är extrema professionella uppviglare och terrorister som lockar och lurar annars skötsamma medborgare. Om man tar bort rötäggen ur hejarklacken så lugnar allt ner sig. Men författaren erfarenheter visar att detta är ett något förenklat problemsvar. Våldet har dragningskraft. Massan är inte dom, massan är vi, du och jag. Individen får en kick av våldet och därför bör orsakerna till våldet snarare sökas inom oss själva. Strålande bok!

fotbollsvm

Dödsmatchen av Andy Dougan

Fotbollen kom, som till de flesta länder, till Ukraina i slutet av 1800-talet. När Hitler invaderade Kiev 1941 var sporten nästan en folkrörelse och flera spelare i Dynamo Kiev legendariska folkhjältar.Ockupationen av Ukraina var ingen lätt sak för tyskarna. Det var en utmaning eftersom det var i särklass största område som de tvingats inta. Idrottstävlingar förekom av naturliga skäl inte i början av kriget, men efter en tid kom tyskarna på att börja med fotbollsturneringar igen mellan ockupanterna och en spillra som blivit kvar av Dynamo Kiev. De ryska spelarna arbetade i ett bageri, och ägaren var eld och lågor för iden att få igång turneringar igen efter tre säsongers uppehåll. Tyskarnas tanke var att få visa sin överlägsenhet även som idrottsmän och på så vis slutligen kväsa de sturska Kievborna. Verkan blev den motsatta. Tyskarna hade visserligen en del bra spelare, särskilt i Luftwaffe, men ryssarna vann match efter match och det gav till resultat att motståndsviljan fick ny luft. Inte ens ojust spel eller partiska nazistiska domare kunde hejda ryssarnas framfart. Till slut tappade tyskarna helt ansiktet och lät förstå att Dynamo måste förlora en match annars skulle det bli repressalier. Spelarna beslöt gemensamt att de inte skulle hörsamma tyskarnas begäran och vann den sista matchen uttröttade och dåligt utrustade. Den moraliska seger som motståndaren vunnit blev för mycket för tyskarna. Spelarna häktades en efter en efter några dagar och satt i förhör och utsattes för tortyr i flera dagar. Det var svårt att hitta några anklagelsepunkter mot dem så man försökte framtvinga bekännelser om brott som aldrig begåtts. Ett sätt var också att försöka få spelarna att ange varandra vilket inte lyckades. Lagets storspelare skickades till arbetsläger under fruktansvärda förhållanden. Fyra avrättades, någon lyckades fly. En av de avrättade var målvakten Trusevitj. En av hans lagkamrater har beskrivit hans spelstil som var långt före sin tid:

"Hans stil var mycket ovanlig. På den tiden ansågs målvakten rätt flott om han kunde ta bollen med händerna, som en katt. Det var snitsigt att göra oerhört mjuka dykningar för att ta en lång boll eller eleganta hopp för att ta en hög. Men Kolja hade en helt annorlunda stil. Han brukade springa långt utanför målet och i stället för att ta bollen brukade han sparka till den. Publiken tyckte att det var mycket ovanligt många av dem tyckte rentav att det var skojigt, men Trusevitj verkade aldrig bry sig.”


Andra halvlek: elva berättelser om fotboll av Petter Karlsson
”Min hjärna är full av bråte. Hur jag förgäves försöker hålla mig till seriös fotbollsanalys, men istället hamnar i ännu en meningslös historia”. Men bråten är i alla fall underhållande. Författaren kallar det nonsenskunskap. Vilka var de? Vart tog de vägen? Vad hade de på sig? Av nyfikenhet på vad som hände en rad lysande fotbollsspelare efter glansperioden söker han upp dem och kan konstaterar att de flesta kommit ner med fötterna på jorden och lever normala familjeliv. Ett av de mest underhållande porträtten är det av Malcolm MacDonald, en superstar, skyttekung och diva i den engelska ligan. En gudabenådad spelare som gjorde dåliga affärer, blev nästan ruinerad och blev av med både fru och vänner. Han flydde till Italien och nu sitter han i en trång lägenhet och tittar ut över en parkeringsplats och har aldrig varit så lycklig! Anledningen är Rita. Hon var på väg att gå i kloster och bli nunna men gav upp den iden för hans skull. Så kan det gå. Gunnar ”Säffle” Andersson storspelare i Marseille på femtiotalet är ett porträtt av en spelare som dog 1973 och är något av en psykologisk gåta. Ingen i Sverige inte ens hans föräldrar viste hur framgångsrik han var. Han förde ett glansfullt liv som fransk medborgare med tjusig fru och med alla yttre attribut på framgång. Men han dog bokstavligt talat i rännstenen försupen och utblottad. Kommer ni ihåg sketchen Skattkammarön när Margaretha Krook spottade på tärningen och en ursinnig Lars Ekborg vrålar över spelbordet: Du är förtjust i Nisse Hult! Han finns i verkligheten. Vill ni veta vem han är så läs boken

Bland huliganerna av Bill Buford
Bill Buford bevittnar i en match i Turin ett slagsmål mellan engelska fotbollssuportrar.Han hade knappast sett en fotbollsmatch förut men blev fascinerad av det våld och de aggressioner som spelet framkallade hos vuxna välartade och annars sansade vuxna män.Detta kom att bli inledningen till närmare åtta års umgänge med engelska supportrar.Studien utvidgas till frågeställningar om massan kontra individen även i krigssammanhangoch dylikt. När han läser litteratur i ämnet finner han en tendens att förklara våld utanför och bortom den enskilda individen. Det är extrema professionella uppviglare och terrorister som lockar och lurar annars skötsamma medborgare. Om man tar bort rötäggen ur hejarklacken så lugnar allt ner sig. Men författaren erfarenheter visar att detta är ett något förenklat problemsvar. Våldet har dragningskraft. Massan är inte dom, massan är vi, du och jag. Individen får en kick av våldet och därför bör orsakerna till våldet snarare sökas inom oss själva. Strålande bok!

Ramel, Stig
Gustaf Mauritz Armfelt


Den som såg dramadokumentären om Armfelt , Gunstlingen, på TV kan också läsa Stig Ramels biografi som kom ut 1999. Författaren säger i sitt förord att han var förvånad över att så få svenskar, förutom fackhistoriker, kände till honom. Det är en tacksam uppgift att skriva om 1700-tals människor. Det skrevs brev och dagböcker som aldrig förr, och man vågade också vara personlig och vädra sina innersta känslor. Armfelts korrespondens var enorm och det finns tusentals brev bevarade av hans hand vilket gör porträttet av kungagunstlingen ovanligt levande. Man kan säga att han var något av en lekledare och värsting vid hovet. Han var både charmerande och fräck, en kombination som tycks ha roat Gustav lll. Att han vågade säga ifrån gjorde kungen arg ibland men det tycks aldrig ha gått honom djupare till sinnes, Armfelt var och förblev favoriten. Förutom att vara barnvakt åt kronprinsen var han teaterchef, ansvarig för stora delar av nöjeslivet vid hovet samt en av de första ledarmöterna av svenska akademin.När han vid kungens död lämnar landet var det inte frivilligt. Kungens bror iscensatte tillsammans med Reuterholm en stadskupp som tvingade de sista gustavianerna bort från hovet. Vad som sedan händer honom under åren utomlands är att han blir dödsdömd i sin frånvaro för högförräderi. Han grips aldrig, istället blir det hans mångåriga älskarinna Magdalena Rudenschöld som döms när korrespondansen dem emellan uppdagas. Om deras kärlekssaga kan man också läsa i Per-Martin Hambergs roman Kärleks ljuva plåga från 1974. Lz Armfelt

armfelt

kommande boktips

Oj oj vad längesedan jag ägnade mig åt min blogg. Måste få in mer lästips för att stimulera min omgivning till mer vettig läsning Kommande boktips temat manligt och kvinnligt Åke Högberg :Drottningen och döden 5000 års berättelser om kön och makt Lasse Berg: Gryning över Kahlahari

magentan

Blom och den andra magentan av Lars Gustafsson

Lars Gustafsson (alltså texasprofessorn i filosofi) är inte precis känd för att vara lättviktig i sitt författarskap. Mångsidig är han dessutom och i denna lilla kortroman är han verkligen på bästa lekhumör.
Detta är en underbar, rolig och klurig liten bagatell med massor av humor, bra personskildringar och de i hans tidigare böcker välkända miljöerna i Västmanland. I det här fallet är det bruksorten Ängelsberg som är huvudpersonen tillsammans med den unge Stubben som anses förståndshandikappad, men man undrar just hur mycket det egentligen fattas i hans förstånd eftersom han tillsammans med före detta kriminalaren Blom från Uppsala lyckas lösa den kriminalgåta som utgör bokens intrig. Som ren kriminalroman är väl boken ingen höjdare men den är spännande ändå även om slutet är lite krystat.
Inledningen är magnifik. Andra söndagen efter trefaldighet predikar extra ordinarie pastorsadjunkt Arne B Häggqvist, kulmagad och försedd med en kokett liten mustasch, i Väster Vålas ärevördiga predikstolHans predikan är minst sagt underlig. Han svävar ut i betraktelser över vår förunderliga natur mest som en biolog eller naturvetare. Inte ett ord om de religiösa dimensionerna i tillvaron. Till ackompanjemang av ett väldigt åskväder ilsknar åhörarna så småningom till och förstår att något är galet och mycket riktigt är adjunkten som uppslukad av jorden när gudstjänsten är över och står inte att finna i något löneregister eller något register alls över anställda präster. I sakristian har någon i lugn och ro kunnat rota igenom och bryta upp ett skrivbord som ropats in på en gårdsauktion för länge sedan. Det visar sig att den som gjort det är ute efter något mycket värdefullt och det är den magenta som titeln syftar på. Magentan är ett av världens mest ovanliga och värdefulla frimärken.
För den som inte har tid eller orkar igenom en spänningsroman på flera hundra sidor är detta en utmärkt bok och kan även läsas av ”unga vuxna”. Hc

Apropå utställningen konstnärspar vid sekelskiftet på Nationalmuseum den 2:a mars

Dubbelporträtt

Konstnärspar i seklets början


I slutet av 1800-talet fick kvinnor tillträde till konstskolorna. Undervisningen var till en början uppdelad på en manlig och en kvinnlig avdelning (fruntimmersavdelningen). Detta gjorde att konstelever av båda könen lärde känna varandra och det är förklaringen till de många konstnärsäktenskapen vid sekelskiftet. Att det var kvinnorna som ofta fick ge upp sitt konstnärsskap var en självklarhet på den tiden, men förvånansvärt många, naturligtvis mycket starka och begåvade kvinnor, lyckades hävda sig bra trots att det var mannen som var den mest kände. I fallet Georg och Hanna Pauli hade båda en ömsesidig respekt för varandras konstnärsskap och han beundrade henne som konstnär och säger till och med i ett brev att av allt hon skapat kan han bara finna en dålig målning. Till och med Carl Larssson tycker att hon är ”som målarinna djup och sund i färgen samt käck i tekniken”. Annat var det på Sundborn där fru Karin nästan förbjöds av maken att utöva konstnärsskap i annat syfte än hemmets förskönande. Mindre känd är Ester Ellqvist, maka till John Bauer, som helt slutade måla för att stödja sin make i hans arbete. Äktenskapet var obalanserat och olyckligt och Bauer var aldrig nöjd med sin konst utan såg sig själv hela livet som en simpel illustratör. Den uppslitande kampen mellan två jämbördigt begåvade människor skildras i uppsatsen om avangardisten Tristan Tzara som var gift med en vacker ,begåvad och viljestark svenska, Greta Knutsson. Andra par är Sigrid Hjerten och Isaac Grunewald , Olga Granner och Carl Milles samt Tekla Lindeström och Karl Nordström. Ib-c